Skridfinnar – folken i norr
I stora delar av norra Skandinavien levde samiska urfolk med egen kultur, samhällsstruktur och egna bosättningsmönster. I de skriftliga källor som omtalar folken i Skandinavien kallas samer för finnar eller skridfinnar. Samisk kultur har förts vidare genom muntliga berättelser och det finns därför få skriftliga källor. Namnet samer uppträder för första gången i skrift på 1200-talet.
Samerna var inte bofasta jordbrukare utan levde på jakt och fiske i ett vidsträckt område från atlantkusten i väster till långt in i våra dagars Ryssland i öster.
Ordet skrida kommer ur begreppet skrida á skidum – att åka skidor. I källorna beskrivs skridfinnarna som skickliga jägare, som järnsmeder och goda båtbyggare. Analyser av några av de vikingatida båtvrak som hittats i vattnen utanför Roskilde i Danmark tyder på att de byggdes i Nordnorge, sannolikt av samer.
Skinn och pälsverk var viktiga varor i handeln med de bofasta bönderna och aristokratin i södra Skandinavien. Samisk eller samiskt influerad ornamentik finns på föremål av horn och ben, till exempel kammar och skedar, som hittats i Syd- och Mellansverige. På motsvarande sätt har föremål från södra Skandinavien och andra delar av världen hittats i samiska gravar i norr.
Allianser och relationer, som giftermål, förekom också. I Heimskringla – kungasagor av islänningen Snorre Sturlason – berättas att den samiska hövdingadottern Snöfrid Svåsesdottir (Snæfriꝺr Svásadóttir) var en av den norske kungen Harald Hårfagers många hustrur.
Det ömsesidiga inflytandet märks inom kultutövning och mytologi. Snöfrids motsvarighet i mytologin är kanske Skade, dotter till jätten Tjatse. Hon ville helst bli guden Balders maka, men lurades av asagudarna att gifta sig med havsguden Njord. De kom överens om att bo växelvis i sina respektive hem på fjället och vid havet. Men de vantrivdes i varandras naturmiljöer och Skade drog sig tillbaka till sin hemtrakt i fjällvärlden.
