Tillbaka från dödsriket med båt?
Båtnitar av järn, så kallade klinknaglar, är vanliga fynd i brandgravar. I vissa gravar är nitarna så många att det verkar som att den döda bränts i en hel båt.
Att bränna upp ett helt skepp, som ritualen eventuellt föreskrev, var dyrt. Men också några få nitar kunde kanske representera en hel båt. Var detta ett sätt att skapa symboliska skeppsbegravningar och uttrycka skeppets kulturella betydelse? Kvinnor och män i olika åldrar begravdes i båtgravar.
Traditionen kan ha varit förknippad med guden Frej, som ägde det magiska skeppet Skidbladner. Skeppet var så stort att alla asar fick plats, samtidigt som det kunde vikas ihop till ett litet paket. Det hade alltid medvind, några roddare behövdes inte.
En annan förklaring till att båtgravar var populära kan vara berättelsen i Den prosaiska Eddan om guden Balders begravning och resa till dödsriket. Balder kremerades i sitt skepp inför de andra gudarna. Myten berättar att han sörjdes av alla i Asgård. Gudarna sände Odens son Hermod till dödsrikets härskarinna Hel för att begära Balder tillbaka. Hel lovade att om hela världen sörjde Balder skulle hon släppa honom.
Den illvillige Loke, förklädd till jättinnan Tökk, vägrade att gråta annat än torra tårar och Balder blev kvar hos Hel. Men mytens löfte, att en återkomst från dödsriket var möjlig, kan ha gjort Balders kremering i ett skepp till en förebild.