Magiska amuletter
De norröna skriftliga källorna, från Norge och Island, berättar om blot, stora sammankomster där riter utfördes. Men de arkeologiska fynd som kan kopplas ihop med kultutövning tyder i stället på att de oftast ägde rum i mindre sammanhang, i lokalsamhället, eller i hemmet.
Små amuletter – ibland av järn, ibland av brons, silver eller guld – var viktiga. De representerade olika gudar och var ett verktyg för att kommunicera med en eller flera gudar på egen hand. Amuletterna bars lätt åtkomliga i läderpungar.
Ett annat tecken på hur tron fanns i vardagen är de små runbleck med inristade besvärjelser som kan hittas i gravar. De har ofta budskap av typen: Illvillige. Unne frambesvärjer dig fördärv. eller Var icke alltför livlig utanför graven, gengångare! Må skadegöraren få olycka.
Den fornnordiska traditionen kallas ofta asa-tro. Namnet kommer från asarna, den mest kända gruppen av gudar. Traditionen saknar nedskrivna trosföreställningar, och skiljer sig från den västerländska definitionen av begreppet religion. Källorna talar om forn siðr, det vill säga gamla sedvänjor, baserade på riter och annan kultutövning. Arkeologiska undersökningar visar att det fanns stora lokala och regionala variationer i traditionerna.
Det finns inga samtida skriftliga källor som beskriver nordbornas religiösa tro och sedvänjor. Den mest sammanhängande berättelsen skrevs senare, cirka 1220–1230. En tidpunkt då kristendomen tagit över som helt dominerande livsåskådning. I sitt verk Den prosaiska Eddan presenterade den isländske hövdingen och skalden Snorre Sturlasson gudavärlden och föreställningen om världsalltets uppbyggnad.
Glimtar av den övernaturliga världen får vi även i Den poetiska Eddan. Sannolik författare är den isländske hövdingen Sämunder Sigfusson (1056–1133). Vissa forskare hävdar att många av dikterna i Den poetiska Eddan är från vikingatid och att de kan ha återberättats sedan ännu längre tillbaka. Tidiga skildringar av den fornnordiska traditionen finns också i andra norröna diktverk från Norge och Island.
Källorna ger en bitvis god bild av de gamla sedvänjorna och gudavärlden, men ingen helhet. Många av myterna har troligen aldrig skrivits ned. Av andra, som blivit nedtecknade, återstår endast fragmentariska rester.
