Vattenvägar
Skeppen var en förutsättning för färderna
”Det grå havet dånar, och dyningen
bär klart skum över det röda virket
där sylloxen [skeppet] gapar
med guldsmyckad mun”
(Skalden Torleif fager diktar om dyningarna,
ur Snorre Sturlasons Skaldskaparmal.)
Skeppen var en förutsättning för vikingarnas färder över haven. Än i dag är de starka symboler för epoken. I de norröna, litterära källorna omnämns skepp ofta med så kallade kenningar, bildliga omskrivningar i poetisk eller episk form. ”Havets häst”, ”Våghäst”, ”Segelhäst” och ”Havets skida” är några av de vanligaste.
Bosättningar, handelsplatser och administrativa centra låg så gott som alltid nära sjöar, vattenvägar och segelleder. Att resa långa sträckor på land var besvärligt och farligt, inte minst vintertid i snö, slask och mörker. Öppet eller fruset vatten var den naturliga kommunikationsvägen. Hamnar och bryggor blev viktiga knutpunkter, där människor, varor och idéer från när och fjärran möttes.
