Lyssna

Brutal och lönsam slavhandel

Under vikingatiden ökade slavhandeln i Europa. Att tillfångata och sälja människor var en lönsam verksamhet.

Tidigare har forskarna tolkat resorna österut som fredliga handelsresor, till skillnad från resor som gick västerut. Men mycket tyder på att nordborna handlade med människor.

Längs floderna österut fanns inte lika många kloster och rika städer att attackera som i väst. Däremot levde många människor vid stränderna. Arabiska krönikörer beskriver ruserna, det vill säga nordborna, som slavjägare.

Människor tillfångatogs vid härjningar i både väster- och österled och såldes som slavar i Bysans och runt om i Europa och Skandinavien. I den isländska Laxdæla saga nämns Brännö på den svenska västkusten som en plats där det på 900-talet gick att köpa slavar.

Kanske var många av de nedgrävda silverskatterna ursprungligen betalning vid människohandel på slavmarknader?

Tidiga piratkopior

Handel och härjning var två sidor av samma mynt. Förmodligen bestod besättningarna på handelsexpeditionerna av lika delar handelsmän och vapenföra krigare. För de senare var frankiska svärdsklingor speciellt eftertraktade. Anledningen var stålets kvalitet och det skickliga smidet som gjorde klingorna lätthanterliga och effektiva i strid. En del av dessa klingor är märkta med namnet Ulfberht. Lite senare, under 900- och 1000-talen, förekommer också namnet Ingelrii eller Ingelrd. Namnen syftar på vapensmedjorna snarare än på enskilda smeder.

De frankiska klingorna var så effektiva att kejsar Karl den skallige redan under 800-talet förbjöd export av dem till Skandinavien. Något som i sin tur ledde till att de började kopieras, med inskrifter och allt. De skandinaviska kopiorna var sämre än originalen, men kopieringen vittnar om att det var prestigefullt att äga ett svärd med frankisk klinga.

Svärd

  Svärd

Svärd

  Svärd

Spjutspets

  Spjutspets

Halsjärn

  Halsjärn

Yxa

  Yxa

Svärd

  Svärd