Prestigefyllda vapen

Vapen var viktiga för den som skulle ge sig ut i viking. Svärdet var det mest prestigefyllda vapnet. Det utformades ofta för att vara vackert.

Svärdsklingor och spjut av hög kvalitet kunde vara damaskerade, det vill säga utsmyckade med flera sammanfogade lager av olika järn- och stålkvaliteter. När klingan polerades framträdde ett invecklat mönster. Svärdens fästen hade detaljer i ädelmetall eller brons.

På spjuten var det främst fästet som smyckades med ett reliefmönster direkt i järnet eller med tauschering. Det innebär att hamra in smala trådar av silver, koppar eller mässing i räfflor i ytan. Trådarna skapade geometriska mönster. En annan metod var att klä hela ytan med hamrat silver och gravera in bandslingor som fylldes med en svart massa, niello. Majoriteten av vapnen var inte så påkostade. Det viktiga var att de dög i strid.

Nordbor tog värvning hos kejsaren

I mitten av 800-talet tog nordbor värvning i den bysantinske kejsarens här, precis som deras förfäder flera hundra år tidigare varit legosoldater i den romerska armén. I slutet av 900-talet lät kejsaren skapa en livvaktsstyrka som brukar kallas väringagardet, eftersom många skandinaver ingick i den. Ordet väring är fornnordiskt, innebörden är omtvistad men en allmän teori är att det betyder ”edsvuren”.

Väring anses ha gett upphov till såväl det grekiska ordet barangoi, som det ryska varjagi, vilka båda avser nordbor i en eller annan mening. Det ryska ordet har i sin tur lånats in i svenskan som varjag, som avser östnordiska vikingar som reste i österled.

Den mest berömde väringen av alla var västnordisk, Harald Sigurdsson Hårdråde, som blev kung av Norge. Enligt både västnordiska sagor och bysantiska krönikor stred Harald framgångsrikt som befälhavare i väringagardet på olika platser. Han gjorde det i den grekiska övärlden, på Sicilien och på Balkan under nästan ett decennium runt 1040. Sedan återvände han till Norge för att kräva makten. Han stupade vid slaget vid Stamford Bridge i England år 1066.

Visa mer