Individuella ritualer och bevingade offer
När mäktiga människor dog fick de med sig exklusiva föremål i graven. Ritualerna vid begravningarna var individuellt utformade och många djur offrades för de döda. Det var ett sätt att manifestera deras sociala positioner. Ett sådant exempel är gravhögen Skopintull vid Hovgården på Adelsö i Uppland.
Resterna efter gravbålet täckte drygt 70 kvadratmeter. På bålet har minst en man och en kvinna samt 25 djur – hela eller i delar – kremerats.
I gravhögen har hittats minst fyra olika urnnedsättningar med kremerade kvarlevor. Två av nedsättningarna sticker ut när det gäller karaktär och val av rekvisita till ritualerna. Den ena bestod av en kopparspann med en drygt tre decimeter lång hårfläta i botten. Den andra av ett vanligt lerkärl med ett hönsägg längst ned. Föremålen kan tolkas som en önskan om kraft och återfödelse.
Ovanpå både flätan och ägget lades brända kvarlevor. Kvarlevorna i spannen är väl förbrända, små benfragment. De har delats och fragmenterats mer än vad branden kunnat åstadkomma. Benen i lerkärlet är däremot stora fragment och ledkotor, knappt påverkade av elden.
De olika sätten att hantera kvarlevorna kan hänga ihop med de dödas olika roller eller sociala positioner. Materialet i spannen och behandlingen av kvarlevorna i den tyder på att den personen kan ha haft högre status än individen i lerkärlet.
Ritualerna och djuroffren vid Skopintull hör till de mest omfattande, och sannolikt blodiga, vi känner till. Minst 25 djur dödades i samband med att gravbålet tändes. Däribland tre hästar och sju hundar, samt ett tiotal olika fåglar, bland annat en trana och tre rovfåglar.
De många djuren och blandningen av arter visar att de begravda hade hög status. Tranan är mytomspunnen och mycket sällsynt i vikingatida gravar. Jaktfåglar som duvhök, berguv och havsörn, och deras byten i form av olika slags andfåglar, berättar att de kremerade personerna jagade med dresserade rovfåglar under sin livstid. Jakten blev en del av begravningsritualen.
Hisnande dödseld
far högt emot molnen
Det smattrar ur bålet:
nu smälta skallar,
sår spricka ut,
och det strömmar ur såren,
kroppen slits upp.
Allt slukas av eldens
giriga käftar –
”Hnävs bränning” ur Beowulf, i översättning av Björn Collinder.
Maktens människor begravdes storstilat och ceremonierna bekräftade makt och allianser. Förberedelsearbetet tog tid. Underlaget förbereddes noga. Plattformar, fundament eller andra arrangemang byggdes som underlag för gravbålen. Gravrummen smyckades med bonader, tyger, och kuddar. De döda placerades i båtar, slädar eller vagnar. Fynd av förgyllda betselbeslag, selbågskrön och annat seltyg visar att farkosterna dragits på plats av smyckade hästar.
De flesta aristokratiska gravar innehöll flera individer, ofta en man och en kvinna, som delat gravrum eller gravbål. Begravningsceremonierna och ritualerna kunde bli skådespel som pågick alltifrån ett par veckor upp till ett år.
