Meningsfullt drickande
I festliga sammanhang och vid högtider och riter var mat och alkohol viktiga. Men bruket var också hårt reglerat. I vers 19 av Hávamál (Den höges sång), en visdomsdikt ur Den poetiska Eddan, manas till försiktighet.
Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
Vanligast var öl och mjöd, som var enkelt att brygga. Vin förekom också, men var sannolikt sällsynt, eftersom det måste importeras.
Det verkar vara kvinnor som bryggde öl och mjöd. I Skaldskaparmal – som ingår i Den prosaiska Eddan av Snorre Sturlason – finns en rad poetiska omskrivningar, så kallade kenningar, för kvinnor. Flera av dem anspelar på rusdrycker och dryckeskärl. Glasbägare och andra typer av kannor är också vanligt i rika kvinnogravar.
Det rituella drickandet i festhallen, eller i samband med begravningsceremonier, var socialt men hade också andra funktioner. Ruset som öl, mjöd och vin gav skulle skapa gemenskap mellan festdeltagare eller sörjande, gudar och döda förfäder.
Dryckesceremonier kunde också vara ett sätt att legitimera och manifestera makt. Då hade husfrun en central position. Det var hon som erbjöd gästerna en bägare, och påfyllning av den, i relation till deras position och rang. Fynd av glasbägare från kontinenten eller de brittiska öarna visar att välbärgade gårdar hade ett utbrett kontaktnät.
Glasskärvor är ganska vanliga fynd i större hallbyggnader. Kanske är de tecken på att ceremonierna ibland avslutades med att bägarna krossades mot golvet. I gravar har däremot oskadade bägare ställts ned, förmodligen för att de hade en symbolisk funktion.
