Dålig avfallshantering och riskfyllt hantverk
På de större handelsplatserna finns spår av massproduktion och handel med både vardagliga och exklusiva varor. Hantverk som bronsgjutning, kamtillverkning, järnframställning och smide, pärlmakeri, textilproduktion och pälsberedning var vanliga.
Andra viktiga verksamheter var skotillverkning, garvning och olika typer av läderarbeten, snickeri samt timmerarbete vid båt- och husbyggnationer. Hantverken fanns också i gårdsmiljöer, men i mindre omfattning.
Lämningar efter handelsplatserna som undersökts berättar om dålig avfallshantering. Avfallslagren innehåller avföring från människor och djur, mat- och slaktavfall, hushållssopor, restprodukter och hantverksspill, men också borttappade föremål och smycken. Allt dumpades, både i diken mellan husen och i vattnet utanför bebyggelsen. Stanken varma sommardagar var förmodligen outhärdlig. Risken för sjukdomar var mycket större i den här miljön än på de vikingatida gårdarna.
Hantverket verkar ha bedrivits inomhus, även metallarbete och gjuteriverksamhet. Varje hus hade öppen eldstad och både gjuteri och pärlproduktion kräver höga temperaturer. Det var stor risk för bränder. Arkeologiska undersökningar visar att husen hade kort livslängd och att eldsvådor var vanliga.
Storskalig handel krävde skydd
Härskare och andra makthavare kontrollerade handelsplatserna och tog upp skatt. Historiska källor berättar till exempel om att handelsplatsen Reric/Groß Strömkendorf (Tyskland) flyttades till Hedeby (Tyskland) år 808 för att kung Godfred skulle få bättre kontroll över handeln.
Kungen kunde ge det beväpnade skydd som behövdes för att säkra både handel och intäkter på handelsplatserna. Men utanför deras gränser saknade långväga handelsmän rättsskydd.
Makten centraliserades
Under andra delen av 900-talet centraliserades makten i Skandinavien och kristendomen fick större genomslag. Det påverkade också de stora handelsplatserna.
Regenterna byggde inte längre sin makt med hjälp av gamla traditioner. De såg sig som ledare av kristna dynastier och uppfattade sig själva som likvärdiga andra kristna kungar på den europeiska kontinenten.
Samtidigt skapades nya administrativa och kristna centra, i närheten av gamla knutpunkter. Invid, men ändå på behörigt avstånd ifrån, Uppåkra anläggs Lund. Detsamma gäller relationen mellan Forn-Sigtuna och ”det nya” Sigtuna på andra sidan vattnet, vid sjön Mälaren. Dessa nya orter, som Sigtuna och Lund, präglades redan från början både av kungamakten och kristna ledare. De var närvarande och aktiva till exempel med kungsgårdar, myntslagning och kyrkobyggnader.
Under en kort tid hade flera av de stora handelsplatserna en överordnad funktion för fjärrhandel. De ingick i ett skandinaviskt och nordeuropeiskt maritimt nätverk och var de största inkomstkällorna för kungamakten.
Men handelsplatserna förlorade sin betydelse under 1000-talet. Många av dem försvann helt när europeiska städer utvecklades till kungarnas administrativa centra och tog plats i handelsnätverken.
