Vägen till det kristna paradiset
För att komma till det kristna paradiset ansågs själen vara tvungen att ge sig ut på en lång och farlig vandring. Hindren var många.
Runt paradiset flöt en mörk, svavelosande flod, fylld med sylvassa järnspetsar. Enda sättet att passera var att balansera över en smal spång eller bro. De orättfärdiga själarna trillade i floden från bron eller tvingades vada över. De rättfärdiga gick obehindrat över till den andra sidan.
Föremål som skulle hjälpa den döda till paradiset har hittats i många vikingatida gravar. Vissa är enkla, som ett vasst järnföremål att mota bort det onda med. Andra är mer exklusiva. En bronsnyckel med dekorerat skaft kan symbolisera Sankt Pers (= Petrus, en av Jesu lärjungar) nycklar till himmelrikets port.
I några gravar på Birka har frankiska vinkannor, tennfoliedekorerade med det kristna korset, hittats. Kanske har de använts när den döende fick nattvarden.
På östnordiskt område, i nuvarande Finland, förekom begreppet själafåglar. De skulle ledsaga de döda till paradiset, på samma sätt som hunden gjorde i de fornnordiska begravningstraditionerna. Till själafåglarna räknas olika slags vattenfåglar och måsar. Kanske är den lilla måsliknande fågeln från Birka, utskuren ur ben, en sådan själafågel.
