Ritualerna påverkade levande och döda
Inom fornnordisk sed hade ritualerna i samband med kremering bestämda syften. Handlingarna påverkade både den döda i nästa liv och de efterlevande efter begravningen. Gravritualerna ger oss också inblickar i föreställningarna om livet.
Djuroffer var vanliga. Antalet offrade djur kan i en del fall berätta om den dödas sociala position. De vanligaste offerdjuren var hund, katt och hönsfåglar. Att döda sådana mytologiska djur var ett sätt att söka kontakt med ”den andra sidan”.
Hunden kan tolkas som en slags psykopomp, det vill säga en varelse som förde själen över gränsen till livet efter detta. Kanske representerade hundoffren Garm, väktaren av dödsriket.
Katten var den sejdkunniga och siande gudinnan Frejas djur. Frejas vagn drogs av katter.
Hönsfåglarna kan kopplas ihop med strävan efter att se in i framtiden eller att söka kontakt med ”den andra sidan”. En ögonvittnesskildring från 900-talet beskriver hur en slavinna skulle brännas för att följa sin döda ägare i graven. Men innan det skedde högg hon huvudet av en höna och kastade den på det brinnande bålet. Då såg hon sina döda släktingar och sin herre som kallade på henne.
Olika regioner hade olika ritualer. I de östligaste delarna av nuvarande Mellansverige och på Åland var en tradition under 900- och 1000-talen att tillverka och placera en amulettring av järn ovanpå eller runt urnan med de brända kvarlevorna. På denna så kallade Torshammarring var en eller flera miniatyrhammare och andra typer av hängen uppträdda.
Ritualen är ett uttryck för dyrkan av Tor. Men på ringarna finns ofta också andra slags hängen. Torshammarringarna är mångtydiga. Vissa exemplar av den lilla hammaren liknar en öst-kristen variant av det kristna korset, med ursprung i Egypten, ett så kallat taukors. Kanske har ringarna även använts i kristna begravningsceremonier.
