Hem English
Hem Gränslösa möten Släkt och hierarki Midgård Tro och traditioner Levande och döda 59: Fyra scener i sten 60: De döda var en del av det levande samhället 61: Ritualerna påverkade levande och döda 62: Tillbaka från dödsriket med båt? 63: Gyllene hästar och svärd 64: De efterlevande öppnade gravar 65: Valkyriorna tog emot i Valhall 66: Vägen till Hel 67: Ett järnsvärd bröts mitt itu 68: Ett gravbål med rituell dramatik 69: Frejas hall för fallna krigare 70: Vägen till det kristna paradiset 71: Att döda föremål 72: Kroppens placering i graven var viktig 73: Individuella ritualer och bevingade offer Gudomligt hantverk Handel och härjning Vattenvägar Stadslika platser Kristna monument English

De döda var en del av det levande samhället

De flesta utgrävda brandgravar liknar varandra. Variationer förekommer, men det verkar som om vissa bestämda principer följdes. När bålet falnat makades den dödas och offerdjurens brända ben, brända föremål, sotig jord och kolbitar ihop och bildade ett tjockt brandlager.

Delar av kvarlevorna och av övriga rester lades i en urna av keramik som placerades i brandlagret. Oftast valdes större benfragment från den dödas skalle samt andra större ben medvetet ut.

Mindre fragment från människa och djur, samt brända rester av kammar, pärlor och annat från den personliga utrustningen, lämnades i brandlagret, utanför urnan. Kammen var viktig – sådana har hittats i de flesta gravar. Kanske ansågs den oanvändbar efter att den döda kammats inför begravningen. Därefter täcktes arrangemanget med ett eller flera lager sten, ovanpå lades jord.

Begravningsplatserna intill gårdarna, de så kallade ättebackarna, användes under långa tidsperioder. Deponeringar och nya begravningar skedde ofta intill eller i anförvanters gravar. Ibland har dessa händelser ägt rum nära varandra i tid. I andra fall gick årtionden eller till och med sekler mellan begravningarna. Traditionen att under långa tider återanvända gravmonumenten var kanske grundad i en urgammal kult som hyllade förfäderna.

De fornnordiska sagorna är fulla av berättelser om hur det gick till att kontakta den döda i gravhögen och att skydda sig mot döda som gick igen med ont uppsåt. Bland annat genom gravsittning, det vill säga sitta på graven om natten.

De levande interagerade med de döda. Ibland öppnades gravar i närtid efter begravningen. Skälen kunde vara flera – ibland för att komma åt dyrbara föremål som den döda fått med sig, ibland för att flytta kvarlevor till en annan plats. Troligen har det inte handlat om gravplundring i modern mening, utan om att interagera med och påverka de döda och deras krafter.

En begravning var ytterligare en form av samverkan mellan levande och döda. Den ställde höga krav på arbetsinsatser, kunskap om seder och bruk, planering och logistik. Och det oavsett om den döda begravdes obränd i kista eller kammare, eller kremerades på bål.

Att gräva en grav, tillverka en kista eller en gravkammare av trä, hitta bränsle till elden, skaffa och offra djur och anlita kunniga personer som kunde leda ritualerna på rätt sätt krävde stora insatser av de efterlevande. Dessutom skulle större eller mindre gravhögar byggas av stenar och många kubikmeter jord.

Visa mer

Broddar

  Broddar

Torshammarring

  Torshammarring

Kam

  Kam

Gravbröd

  Gravbröd

Brända ben

  Brända ben

Pärlor

  Pärlor