Långhuset – symbol för äganderätt
På gården levde människor med olika social status och av olika ursprung. Fria och ofria arbetade sida vid sida ackompanjerade av vardagslivets alla ljud.
I södra Skandinavien låg gårdarna ofta tätt i byar. I norr var ensamgården vanligast. Båda gårdstyperna bestod av ett större boningshus med flera mindre byggnader omkring.
Ensamgårdens huvudbyggnad kallades långhus och kunde vara upp till 20 meter långt. Huset var byggt enligt en flera hundra år gammal tradition och indelat i olika delar. Bostadsytor och förråd samsades med utrymmen för djuren.
Husens tak vilade på rader av parvis nedgrävda stolpar. Några meter utanför mittkonstruktionen restes väggar med rader av smalare stolpar som flätades ihop med vidjor och grenar. De tätades med lera och/eller gödsel. Taken täcktes med halm, vass, plank eller grästorv.
Under senare delen av vikingatiden blev det vanligt med fler, mindre byggnader för sysslor som tidigare hade skötts i långhuset. De mindre husen var ofta byggda enligt andra principer än huvudbyggnaden och saknade takbärande mittkonstruktion. Taket vilade i stället på väggarna, byggda av stående eller liggande plank. Väggarna i sin tur vilade på sten eller på nedgrävda väggstolpar.
På många gårdar fanns så kallade grophus. De var små och oftast fyrkantiga, cirka tio kvadratmeter stora. Golvet låg under marknivå, därav namnet. Fynd i grophusen från textilproduktion tyder på att de användes som ett slags vävstugor.
Gårdarnas storlek och struktur varierade. Aristokratiska släkters ensamgårdar var verkliga gods och hade flera mindre gårdar under sig.
När gården förändrades blev långhusen ofta kvar. Många förstärktes och renoverades. Att byggnaderna togs omhand tyder på att de symboliserade släktens rätt till den omkringliggande marken.
