Runor till vardags
Runor och runskrift är välkända symboler från vikingatiden. Men runor ristades i Norden många hundra år före dess. Runornas alfabet, runraden, bestod då av 24 tecken. Vid vikingatidens början hade den modifierats och bestod av 16 tecken.
I det nya systemet användes ett och samma tecken för flera olika ljud. Runan t stod både för t och d, runan k för k och g. Runorna för vokalerna hade ännu fler funktioner. U användes förutom för u även för o, y och ø, runan i för i, e och æ och så vidare. Detta kan göra vikingatida runinskrifter svåra att tolka och läsa, särskilt om de är skadade.
De flesta runor ristades på trä och/eller bark, material som förstörs snabbt.
Också smycken, kammar och andra föremål fick inskrifter. Ibland personliga meddelanden, men ofta bara ett namn, på den som ägde föremålet eller på den som ristat.
I en del gravar hittas små runristade bleck av koppar eller brons. De är ofta svårlästa och texten har tolkats som magiska besvärjelser eller förbannelser. Ett unikt exempel, som också avslöjar att ristaren varit medveten om innebörden av det föremål hen ristade på, är det silvermynt på vilket Gud har ristats med runor ovanpå den islamiska trosbekännelsen.
Runskrift användes redan under 200-talet av såväl nordbor som av folk på den europeiska kontinenten. Till exempel goter och anglosaxare som talade germanska. Men från 700-talet var nordborna ganska ensamma om att använda runor.
Hur runorna en gång skapades är oklart. Grunden var troligen det latinska alfabetet. Men skillnaderna är ganska stora, bland annat har tecknen ställts upp i en annan ordning. I stället för ABC börjar runraden med f u þ a r k och kallas därför ofta för futharken.
