Nyckeln – symbol för ansvar
”Gode bonden Holmgöt lät resa [stenen] efter Odendis, sin hustru. Det kommer icke till Hassmyra en bättre husfru som råder över gården… Rödballe ristade dessa runor. Till Sigmund var [Odendis] en god syster…”
Runsten Vsm 24, Hassmyra, Fläckebo socken, Västmanland.
En fri kvinna kunde vara husfru och tillsammans med husbonden ha ansvar för gård och familj. Rollen markerades av en eller flera nycklar som hon bar hängande i remmar eller kedjor i dräkten. Många av nycklarna är konstfullt utsmyckade och inte slitna, vilket tyder på att de var symboler snarare än bruksföremål.
När husbonden inte var på gården, eller om han dog, övertog husfrun det fulla ansvaret för gården och alla som bodde där, fria såväl som ofria. En sådan kvinna kunde, både i livet och som eftermäle på en runsten, kallas för stammoder (langmøꝺr) för en släkt. I flera av de norröna, västnordiska släktsagorna framträder många kvinnor i rollen som hushållsföreståndare.
Fria kvinnor behöll sin släkttillhörighet vid giftermål vilket innebar att de var självständiga och hade möjlighet att agera och påverka relationer. I arvssituationer kunde en mor ärva sin bortgifta dotter som dött och de tillgångar eller jordinnehav hon förvärvat eller fört med sig in i sitt äktenskap. En annan möjlighet för män var att gifta sig uppåt i samhället, något som många med maktanspråk drog fördelar av om makans släkt hade bättre anseende än den egna.
Vikingatida lagtexter omnämner kvinnor som kallas för baugrygr, vilket kan översättas till ”ringkvinna”. Ringkvinnan kunde vara en ogift dotter, som av sin far fick samma rättigheter som en son skulle ha fått. Detsamma kunde gälla en ogift kvinna, vars bror avlidit och som övertagit hans rättigheter till jord och att föra talan på tinget.
