Levande och döda
De flesta begravdes vid gården
Det fanns många föreställningar om döden och livet efter detta. Arkeologiska undersökningar av gravar visar att gravskicket – sättet att begrava de döda och ceremonierna som hörde till – varierade mellan olika regioner. Men också mellan dem som upprätthöll de fornnordiska sederna och dem som såg sig som kristna.
I fornnordisk sed var det vanligaste att kremera, bränna, de döda. Tanken var att deras själar eller andar måste frigöras från kroppen för att de skulle kunna färdas till ett slags dödsrike.
Enligt den kristna föreställningen däremot var kroppen nödvändig i paradiset. Hur Jesus dog på korset och därefter begravdes var en förebild. Därför borde inte kroppen förstöras med eld.
Oavsett vilken tro den döda eller de efterlevande hade, begravdes de allra flesta nära hemmet, vid gården. Kristna kyrkogårdar anlades inte förrän under senare delen av 1000-talet, när de första kyrkorna byggdes.
