Krigaren stod högt i kurs

Många fria män och kvinnor ägde och bar vapen. Men långt ifrån alla var, eller identifierade sig som, krigare. Samhällsklimatet var våldsamt och krigaridealet högt värderat. Det framgår av de mytologiska berättelserna om Oden och Freja i deras roller som gudomliga härförare och i de norröna släkt- och hjältesagorna, i skaldediktningen och genom ort- och personnamn.

Gårdar och byar med namn som Rinkeby, Karleby och Hersby är uppkallade efter personer som definierades som ”krigare”. Personnamn med anknytning till strid och krig förekommer för både män och kvinnor, Gunnar respektive Ragnhild är två exempel som också återfinns på runstenar. Exemplen är många.

Krigarnas vapenutrustning innehöll både offensiva vapen och defensiva skydd. Till de offensiva räknas svärd, huggknivar, yxor, spjut och pilbågar, till skyddsutrustningen hör så kallade rundsköldar och ibland en skyddande ringbrynja. Hjälmar kan ha funnits, men är mycket sällsynta fynd i krigarnas gravar. Ett fåtal fragment som skulle kunna ha varit del av hjälmar har hittats i Skandinavien.

I gravar kompletterades krigarutrustningen ofta med en eller ett par hästar, rustade med seldon, sadel och stigbyglar. Samtliga föremål i montern tillhör krigargrav Bj 581 från Birka i Uppland.

På landsbygden har enstaka krigargravar av det här slaget hittats. Men vid knutpunkter för handel och kommunikation är fynden betydligt vanligare. Detta beror sannolikt på att krigare både kunde attackera och beskydda sådana platser.

En krigare kunde ingå i en kungs eller en mäktig ledares personliga följe. Krigaren förväntades vara lojal med sin herre, men kunde också vara en avlönad legosoldat. Många tog tjänst som beväpnade vakter på handelsfärder.

Visa mer