Tänderna berättar om människors rörlighet

Vid flera av de stora handelsplatserna i Skandinavien anlades stora gravfält där tusentals personer begravdes. I Birka på ön Björkö i Mälaren syns spår av närmare 3 000 gravhögar. I de flesta högarna begravdes mer än en person. Det gör att antalet människor som fått sin sista vila på ön kan vara upp mot 5 000.

De som begravdes på gravfälten var inte bara de lokala invånarna. Sannolikt fungerade handelsplatserna också som ett slags nekropoler, mångkulturella miljöer där det var önskvärt att bli begravd.

Naturvetenskapliga analyser av kvarlevorna kan berätta om de begravda var födda i lokalområdet eller inflyttade. På Birka har drygt 40 analyser gjorts, där halterna av bly, syre och strontium som avsatts i tandemalj och tandrötter mättes. Grundämnet strontium finns naturligt i marken och vi får i oss det genom maten. Koncentrationen av ämnet varierar mellan olika geografiska områden. Resultatet av analyserna kan på så vis avslöja var en individ föddes samt ge en uppfattning om personens rörlighet och hur omfattande den var genom livet.

Arkeologer har tidigare tolkat gravar med kremerade ben som Birkas infödda befolkning, medan de inflyttade skulle ha jordbegravts. Men de nya proverna avslöjar att färre än hälften av de analyserade personerna var födda i närområdet. Majoriteten var i stället inflyttade och resultatet är detsamma för såväl kremerade som obrända individer.

En studie av knappt 40 personer begravda i Sigtuna – halvvägs mellan Birka och Gamla Uppsala –något senare under 1000-talet har gett liknande resultat. Sigtunastudien omfattade endast personer som begravts obrända, omkring hälften av dem var inflyttade och av dessa var flertalet kvinnor.

Barnet från Birka

Om tandemaljen hos en avliden analyseras går det att få en bild av personens rörelsemönster. Ett exempel är barnet från Birka. De tjugotal strontiumprover från en mjölktand som analyserats berättar var hon föddes och att de första nio månaderna i livet präglades av ett ständigt resande.

Under denna korta tid flyttades barnet till och från Birka två gånger. Första resan var strax efter födseln, som ägde rum någonstans i Mälardalen. Vistelsen på Birka blev kortvarig, redan efter ett par veckor var hon tillbaka i samma område hon kom ifrån.

Hon blev kvar där i några månader. Men analyser av proverna pekar på att hon, fortfarande som spädbarn, snart var på väg mot Birka igen.

Hon var ungefär fem år gammal när hon dog. Det vet vi genom att måtten på lårbenen motsvarar andra barns i den åldern, samt att de permanenta framtänderna i underkäken ännu inte brutit fram. Var hon vistades och vilka platser hon kom till under resten av sitt korta liv kan inte proverna ur tanden berätta. Troligtvis har det fortsatt på samma sätt med upprepade resor mellan hembygden och Birka eller någon annan handelsplats.

Hon begravdes i Birka i en dräkt som knyter an till en välbärgad kvinnas roll. Som många andra barn kläddes hon som en vuxen person. Blusen eller skjortan hölls i halsringningen ihop med ett litet förgyllt rundspänne, utsmyckat i skandinavisk så kallad Borre-stil. Över bröstet hängde en uppsättning av silver- och guldfolierade pärlor och i ett skärp eller bälte runt midjan bar hon en järnkniv och ett nålhus av ben.

Av de knappt 50 barngravar som har undersökts i Birka – det totala antalet har uppskattats till mellan 350 och 400 – är kvarlevorna efter barnet i graven Bj 463 de mest fullständiga och välbevarade. Sannolikt bidrog detta till beslutet att på 1870-talet ta in hela graven till Historiska museet, med föremål och skelett liggande så som de påträffades i jorden.

Visa mer