Vikingatiden – en sentida uppfinning
År 793 attackerade nordbor ett kloster på ön Lindisfarne i Northumbria, nuvarande England. Knappt 300 år senare, år 1066, stupade den norske kungen Harald Hårdråde i slaget vid Stamford Bridge utanför York, också det i nuvarande England.
Dessa två händelser ansågs länge utgöra starten för och slutet på Vikingatiden. En term som uppfanns av skandinaviska arkeologer under 1800-talet.
Att så skarpt avgränsa en tidsepok speglar i första hand hur perioden definierades i Storbritannien och på den europeiska kontinenten. Men nordborna reste till andra länder långt före år 793. De tog nya varor och kunskap med sig hem. Troligen förekom plundring under dessa tidigare resor, men det finns inga skriftliga källor som berättar om det.
I dag vet vi att vikingatiden kan definieras olika beroende på vilka företeelser vi studerar. Därför betraktas vikingatiden numera som en längre period än när begreppet först myntades.
Föremålen i montern vittnar om hur mycket av den ”vikingatida kulturen” skapades i mötet mellan norræner menn (nordmän) och många andra grupper. Exotiska varor och människor från olika håll samlades på handelsplatserna. Den som hade råd kunde köpa eller byta till sig en frankisk glasbägare, ett iriskt kors, en Buddha-statyett från Swatdalen, en skopa från östra medelhavsområdet, eller ett halsband med bergkristall från Sydosteuropa. Och snäckor från Röda havet och Indiska Oceanen att göra hängsmycken av.
Utforska gärna föremålen närmare genom att klicka på bilderna och beskrivningarna i skärmen.