Att överleva vintern

De skandinaviska vintrarna kunde vara långa och kalla med snö, hala vägar och istäckta vattendrag. För att klara halkan fanns broddar för både människor och djur. Gravfynd avslöjar att läkta benbrott var vanliga.

Broddarna för människor satt på en läderrem som knöts fast under skon. Hästar hade broddar under hovarna.

Det fanns också andra hjälpmedel för att ta sig fram. Isläggar, vikingatidens skridskor, tillverkades vanligen av mellanfotsben av ko eller häst. Ett stort antal har hittats vid arkeologiska undersökningar i Birka, på ön Björkö i Mälaren. Hur isläggarna användes är svårt att tolka utifrån fynden.

De flesta är ganska små. Medellängden är endast cirka 20 centimeter, vilket motsvarar en nutida skostorlek på 31–32. De verkar anpassade till barn. De flesta saknar borrade hål för remmar att snöra fast på fötterna. Det kan betyda att användaren stått still på dem och stakat sig fram med hjälp av en ispik. Eller så var de inte helt färdigtillverkade.

Källor från andra historiska sammanhang nämner isläggsåkning som ett slags lek eller nöje, förutom att det var ett transportmedel. Så kan det också ha varit i Birka, där det fanns många barn. Men frågan är hur mycket tid de hade för lek och fritidsaktiviteter. Barnen inlemmades i tidig ålder i vuxenlivet och blev delaktiga i vardagliga sysslor.

En tänkbar uppgift för små och lätta personer kan ha varit att ge sig ut på tunna isar under vårvintern för att pimpla, dra nät eller slå lekande fisk. Mängden isläggar som hittats i Birka kan tyda på att detta var viktigt för matförsörjningen vintertid.

Visa mer