Tidigkristna gravmonument i sten

I Väster- och Östergötland samt i delar av Mellansverige och på Öland började nya typer av gravmonument användas under 1000-talet.

Monumentens utformning varierar, men alla har stenar med inskrifter och bilder som liknar utseendet på samtida, kristna runstenar. På fastlandet var det vanligt med stenkistor av kalksten, långa som en vuxen människa och med stenhällar till sidor, gavlar och lock. Om gravmonumenten på Öland hade samma utseende är osäkert, eftersom det inte finns några säkra fynd av sido- och lockhällar därifrån.

De flesta av monumenten från den tidiga, kristna tiden slogs sönder ganska snart efter att de skapats. Hällarna krossades och återanvändes i andra gravar eller vid kyrkobyggen. De exempel vi känner till i dag har hittats vid arkeologiska undersökningar av kyrkor eller i gravar i anslutning till dem.

Förmodligen stod gravmonumenten på platser som tillhörde inflytelserika släkter och där det också fanns, eller restes, träkyrkor.

Mot slutet av 1000-talet anlades allt färre monument på fastlandet, medan de ökade i omfattning på Öland. Trots att vi hittat många lämningar har oskadade stenkistor endast kunnat undersökas på fyra platser, tre i Östergötland och en i Västergötland. I dessa fanns kvarlevor av kvinnor, män och barn.

Gotländska kiststenar

Också på Gotland slogs stenar med bilder och runor sönder, men de är oftast inte lika tydligt kristna som de på Öland och fastlandet. Ett undantag är de fyra kiststenar som en gång tros ha varit sidohällar till en kvadratisk gravtumba under golvet till Ardre kyrka. Två av dem är välbevarade, av två återstår endast sidostyckena. Hällarna är av grå sandsten och ornerade med både kristna och förkristna motiv. Rester av färgpigment berättar att de varit målade i rött och svart.

På en av de fragmenterade hällarna syns en ryttare på en åttabenad häst, troligen Odens häst Sleipner. Kanske är det en död mans färd mot dödsriket Valhall? På en av de nästan intakta hällarna dominerar två parställda och slingrande drakdjur. Ovanför syns en man med ett barn på sin arm. Det kan vara den äldsta kända avbildningen av vägfararnas skyddshelgon Sankt Christoffer, som bär Jesusbarnet genom vredens vågor – de slingrande drakarna. Inskriften längs kanten innehåller en åkallan av jungfru Maria.

Runstenar av röd sandsten

I östra Mälardalen och landskapen norr därom restes under 1000-talet andra kristna monument, runstenar av röd sandsten. De är inga gravmonument, utan minnesmärken över en avliden. Inskrifterna skiljer sig från de tidigkristna gravmonumenten, men de har en del gemensamt.

De flesta har slagits sönder och återanvänts eller flyttats. Platserna där de har hittats är troligen inte där de ursprungligen stod. De flesta fragment tycks ha flyttats till kyrkor där de murades in i väggar och golv eller lades i murar runt kyrkogårdar.

En av dessa platser är Össeby-Garns kyrkoruin i Uppland, lämningar efter en romansk stenkyrka som byggdes under 1200-talet. Vid renoveringsarbeten av ruinen på 1970-talet upptäcktes 14 runstensfragment av röd sandsten i rasmassorna längs ruinens väggar.

Orsaken till att monumenten förstördes vet vi inte. Det kan bero på förändringar inom kyrkan i Norden. Förstörelsen skedde vid olika tidpunkter på olika platser. Men troligen finns ett samband med att de första träkyrkorna började rivas och gav plats åt stenkyrkor i romansk stil.

En annan teori är att monumentens motiv, hämtade från den fornnordiska föreställningsvärlden, väckte ilska och anstöt bland kristna företrädare. Men hur resterna av monumenten användes kan också tolkas på ett motsatt sätt. Kanske symboliserade bitarna de gamla värderingarna och släkterna. Vördnaden för de äldre traditionerna var stark, därför infogades de gamla fragmenten i de nya kyrkorna.

Visa mer