Stavbärare såg in i framtiden

De vikingatida kvinnorna kunde ha stort inflytande, trots att majoriteten av dem saknade formell makt. Vissa kvinnor ur aristokratin ansågs kunna styra ödet, och var fruktade. Sådana kunskaper tillskrevs såväl verkliga som mytologiska kvinnor.

En mytologisk gestalt var völvan. Hon hade förmåga att förutsäga framtiden. Det kallades att sejda. Ett tydligt exempel på detta är dikten Völvans spådom som inleder det litterära verket Den poetiska Eddan. Där förutspår völvan Ragnarök, det vill säga undergången för både gudarnas och människornas värld.

Ordet völva hör troligen samman med begreppet vǫlur, stav på fornnordiska. En völva är en stavbärare och staven det verktyg hon använde för att sejda. Flera stavar har hittats i kvinnogravar. Fynden av stavar bekräftar att völvor verkligen har existerat. Men vilken deras position och funktion i samhället var är oklart.

Forskarna tvistar om huruvida hon var inflytelserik med en central position eller levde i utanförskap. Skriftliga källor och arkeologiska fynd ger motstridiga bilder.

Torborg Lillvölva, som förekommer i Erik Rödes saga, och jättinnan Gridr som lånar ut sin stav Gríðarvǫlr till guden Tor i Snorres Skaldskaparmal är två exempel på när stavar nämns. Dikten Þórsdrápa, Thórsdrápa, av Eilif Gudrunsson innehåller också en stav.

Freja – en sejdande gudinna

I Historiska museets samlingar finns en handfull stavar som kan ha använts av völvor. De är av metall med en flätad, korgliknande konstruktion i toppen. Den mest praktfulla är från Klinta på Öland, i monter 68.

Stavarna liknar senare tiders spinnstavar, som användes för att spinna lin. Men de tunga, vikingatida stavarna av järn kan inte ha använts till det. Sannolikt hade de en symbolisk funktion som manifesterade völvans makt.

Enligt Snorre Sturlason var Freja den som bäst behärskade konsten att sejda. Hon lärde ut konsten till Oden. På så sätt har völvorna en tydlig koppling till Freja. I Erik Rödes saga bär Torborg Lillvölva en huvudbonad och handskar fodrade med kattpäls. Katten var Frejas attributdjur och katter drog hennes vagn.

Freja hade flera namn. Ett av dem var Hörn, eller Härn, med ursprung i ett gammalt namn på lin. Kanske var Freja linodlingens beskyddare. Och finns i så fall en koppling Freja – lin – spinnstavar – völvor? Men ingenstans berättas om att völvorna eller Freja spann.

Spann gjorde däremot Urd, Skuld och Verdandi. De var nornor, ett slags ödesgudinnor som enligt myterna satt vid foten av världsträdet Yggdrasil. Där spann de och mätte upp människornas livstrådar. Och de skar av dem. En verksamhet med makt över liv och död, som liknade völvans sejdande och siande om framtiden.

Völvor i samhällets topp?

Völvornas ställning i samhället är omdiskuterad. De förekommer sällan i de äldsta eddadikterna eller i runinskrifterna, vilket kan tolkas som att de oftast rörde sig vid sidan av det sociala livet och utanför aristokratiska kretsar. Deras förmåga att sia om framtiden, att sejda, kan ha gjort dem till fruktade individer. Deras viktigaste funktion tycks ha varit att förutse kommande händelser, och inte att vara en andliga kultledare.

Völvorna och sejdkonsten är ofta negativt skildrade. Det kan möjligen vara en följd av medveten svartmålning från den tidiga medeltidens krönikörer. Ett alternativ är att 1800- och 1900-talens historiker har skapat en snedvriden bild i samband med romantiseringen av vikingatiden. Detta har lett till diskussioner om huruvida völvorna var marginaliserade eller hade mäktiga roller.

Arkeologiska undersökningar visar att kvinnogravar där stavar hittats är rikt utrustade. De var inte anlagda för personer som står utanför samhället. Tidiga texter från det kontinentala Europa berättar också om att sierskor kunde ha viktiga roller i samhällen.

Visa mer